En bild från helgen

Lidingö är fint. Grillad kyckling och rosévin är gott.

"Det strömmar in betalningar"

"Vem sa att fildelarna var tjuvar? Det bara strömmar in betalningar. Och jag har inte ens tagit betalt!"

Så skrev författaren Unni Drougge i ett Twitterinlägg sent igår kväll. Unni, som i protest mot domen i The Pirate Bay-rättegången lade ut sin senaste bok för gratis nedladdning som ljudfil på TPB, är överrumplad. Cashen har tydligen rullat in:

"På bara några timmar hade de utgifter jag haft för inspelningen av boken kommit in som frivilliga donationer. Jag hade inte alls räknat med det. Efter ytterligare några timmar var summan av insättningarna tre gånger så stor som insatsen. Och jag hade ju uttryckligen sagt ifrån att jag inte krävde en spänn", skriver hon på sin blogg.

Här förklarar hon varför hon la ut boken på TPB.

Mer gula vespor

Okej. Den gula vespan är hittad. Eller, vänta nu. EN gul vespa är hittad. Inte nödvändigtvis DEN gula vespan. Eller vad vet jag. Vet bara att bilden av den där hojen har förföljt mig sedan i tisdags. Den hoj jag inbillar mig att jag såg strax innan mordförsöken. Glad i alla fall att "Vespa-mannen" också är hittad. Gripen. Eller, vänta nu. EN "Vespa-man". Inte nödvändigtvis DEN. Eller. Vad vet jag.

Vill nog bara inte ha en kula i ryggen.

Bloggar, kommentarer och Twitter

Alex Schulman saluterar idag alla bloggare utan läsare.

"Jag förstår inte hur ni orkar", skriver han på sin blogg.

Han hade en bloggmorgon i morse. Gled runt i "bloggosfären" och slogs av hur många de är – de okommenterade bloggarna.

"Det är som en bloggkyrkogård, där massvis av ord staplas på varandra, men ingen läser."

Jag finner hans beskrivning tragisk. Han skriver välformulerat och bra som vanligt, och jag kan delvis köpa bilden. Självklart är de många, bloggarna som aldrig kommenteras. Det finns ju drivor av dem, uppenbarligen.

Just i detta nu sitter väl hundratals svenskar och formulerar meningar som kanske aldrig kommer att läsas. Någonsin. De sitter där på sina kammare och slipar, justerar, knådar. Tänker. Tycker. Formulerar om. Men ingenting händer. Still: "0 kommentarer". Klart han har en poäng i det tragiska i detta, Alex.

Men ändå. Han har fel också.

Schulman är ju inne på samma linje som DN var häromdagen, när de slog fast att intresset för riksdagspolitikernas bloggar är minimalt – grundat på att kommentarerna på dem är få. Artikeln orsakade såklart en mindre "bloggbävning". 122 bloggar har idag Twingly-kopplats till den där artikeln. De flesta sågar ju slutsatserna i den. Och samma här. Jag tror inte att det är SÅ enkelt att "0 kommentarer" = "0 läsare" = "0 påverkansgrad". De flesta kommenterar ju inte. SÅ enkelt är det. Och precis som Sofia Mirjamsdotter var inne på här, så tror jag att bloggande politiker är framtiden. Dialog mellan makthavare och väljare blir viktigare i takt med att hela samhället blir mer och mer socialt.

Även här valde DN att fokusera på hur FÅ som läser bloggar, istället för att vinkla på att nästan 20 procent av svenskarna faktiskt LÄSER minst en blogg varje vecka. Det är 1,5 miljoner människor, som Hans Kullin poängterat här.

På tal om "bloggbävningar" kan jag bara konstatera att vi haft en ny idag, efter anklagelserna om jäv i Pirate Bay-rättegången. Domaren Tomas Norström anklagas för att ha varit partisk och bloggvärlden är enig om att rättegången bör tas om. Tomas Norström själv tillbakavisar anklagelserna. Själv har jag svårt att förstå hur han tänkte, Norström, när han lät bli att berätta vilka föreningar han faktiskt är med i. Han borde väl ha förstått att det kunde leda till nåt sånt här.

Glider in på 1000apor igen och ser att Alex Schulman i skrivande stund har 78 kommentarer till det nämnda inlägget. Och ja, han är en briljant bloggare. En fantastisk stilist som skriver kvällstidningskort och skönlitterärt på samma gång. Aktuell, personlig och provocerande.

Men när det kommer till Twitter är jag lite besviken faktiskt. Där får han storstryk av en annan ikon inom bloggvärlden, nämligen Sigge Eklund. Här är tre smakprov ur Sigges twittrande de senaste veckorna. Inlägg som jag tycker förtjänar lite mer än en långsam drunkningsdöd i tweetfloden:

25 mars:
"Jag vill att mina Twitterinlägg ska vara som EMD. Korta, vackra, förvirrade."

2 april:
"Ser en åldring hasa fram medelst permo. Känner avund: Hans almanacka är tom. Fjättrad vid permo visserligen, och halvdöd, men i övrigt: fri."

21 april:
"Börjar bli trött på den här maxgränsen på 140 tecken. Lyckades formulera livets mening nyss, men den var 163 tecken lång så det sket sig."

"Medieprofilen" stöttas på Facebook

Ok, alla som följer utredningen kring skotten i Gamla stan vet att "medieprofilen" släpptes igår. Misstankarna hade försvagats men han var, enligt polisen, fortfarande kvar i utredningen. Visar det sig att han är oskyldig, vilket mycket tyder på nu, så lär han väl kunna räkna med ett ganska så maffigt skadestånd. Jag är smått chockad över hur uthängd han blivit i många medier. I princip namngiven lite här och var. Har som så många andra besökt personens Facebook-profil nu. Hittar statusuppdateringarna som gjordes vid tiden kring mordförsöken. De som utgjorde hans alibi. Hittar jaktbilderna. Festbilderna. Familjebilderna. Det enda jag kan säga är att han har många som tänker på honom just nu. Här är några av kommentarerna han fått på Facebook det senaste dygnet:

"Yay.... freedom. välkommen till friheten. Jag var orolig."

"Många kramar, tänka på dig och famljen."

"Puhh, dear! Holy macaroni vilket helvete du gått igenom.Kramar xxx"

En gul vespa i mitt huvud

Känner jag igen den här vespan eller är jag bara dum?

Kan inte släppa att två personer sköts ner utanför min port igår (ok, två kvarter bort). Den misstänkte är en mycket känd medieprofil och småbarnsfar. Mannen som sköts ner en GREVE. Känns som en deckarstory. Läser allt som skrivs om detta just nu. Smått besatt. Alex Schulman skriver att han vet vem människan är. Han känner honom inte men "känner till" honom:

"Känd som en smart typ och så. Inte människan som skulle gå runt och skjuta folk härsan tvärsan på det där sättet. Inte visste vi att han var en iskall mördare. Mycket tyder nämligen på att han är alldeles iskall. Hur ska man annars förklara att denne man någon timme efter dådet skrev på Facebook:
"På väg hem för att steka fläsk för att servera det med surkål och dijon."

skriver Alex på sin blogg. Sedan fastnar jag på vad Bladet skriver här. Killen var på plats utanför Storkyrkoskolan redan vid tre-tiden igår. Vid tre-tiden! Vad gjorde jag då? Jo, jag var ute och sprang. Och när jag springer min runda så passerar jag Storkyrkoskolan. Sneddar förbi innan jag fortsätter ner mot Västerlånggatan och bort mot Söder. Inser att han antagligen stod där och väntade när jag sprang förbi. Sick. Och så ser jag illustrationen av den där gula vespan i Expressen och får en bild i huvudet som vägrar försvinna: Den där har jag sett förut!

Eller så är jag bara dum.

Gamla stan och våldet

Klippt från Expressen.se

Ett par i 30-årsåldern sköts visst ner på öppen gata här i Gamla stan igår kväll. Det hade inte ens blivit mörkt. Kvinnan sköts i munnen, skriver Aftonbladet på nätet. Mannen i bålen och huvudet. Det förblödande paret satt skakande på trottoarkanten när gärningsmannen flydde i sin gula vespa nedför Svartmangatan och var borta.
– Det rann otroligt mycket blod från mannens hals, säger ett ögonvittne till Expressen.se.

Jag måste ha varit hemma när det hände. Eller kanske på tuben hemåt från Universitetet. Jag bor bara ett par hundra meter från Storkyrkoskolan, där förövaren väntade i en timme på paret innan han mejade ner dem kallblodigt med nånstans mellan fyra och tio skott (enligt vittnesuppgifter). Kanske ville han hämnas för något. Kanske var det ett klassiskt svartsjukedrama som låg bakom. Kanske inte. Om det ville inte polisen uttala sig på tisdagskvällen.

Men ett grovt brott var det. Ovanligt grovt för att vara i Sverige. Relativt ovanligt. I Gamla stan också. Händer sånt här? Tydligen. Hade vi reagerat mindre om det hänt i Botkyrka? Kanske. I Rinkeby? Antagligen. Danderyd? Nja.

Jag är nyfiken och vill veta hur det ser ut. Stämmer våra fördomar om förorterna? I vilka kommuner anmäls flest våldsbrott? Hur tydliga är skillnaderna? Jag får veta via Brå. Att fördomarna stämmer. Till viss del. Många fler våldsbrott anmäls i Botkyrka/Rinkeby/Farsta än i Danderyd/Ekerö/Lidingö. Inget nytt med detta kanske, och orsakerna kan såklart diskuteras.

Men.

Det jag reagerar mest på är var Gamla stan hamnar i statistiken. Under 2008 anmäldes 2781 våldsbrott i Maria/Gamla stan. Det är ganska långt över snittet i Stockholms län under samma år, som ligger på 1572 brott. Likadant ser det ut de senaste fem åren. Jag undrar hur detta kommer sig. Är Gamla stan (och Södermalm)-borna bättre på att anmäla eller är våldsbrotten helt enkelt ovanligt många här? Jag som känner mig så trygg här om kvällarna. Med den här statistiken som bakgrund borde man kanske inte vara så chockad över dagens vansinnesdåd vid Storkyrkoskolan?

Vet inte om det bara är jag som tycker att statistik är kul, men så här ser det ut i några andra Stockholmskommuner:

Anmälda våldsbrott 2008, 2007 och 2006. Per 100 000 invånare:

Täby 678, 760, 752
Ekerö 574, 710, 439
Danderyd 707, 437, 609
Lidingö 501, 550, 408

Rinkeby 2416, 2700, 2319
Botkyrka 1560, 1540, 1314
Skarpnäck 1537, 1340, 1254
Skärholmen 2016, 2605, 1981

Maria/Gamla stan 2781, 2585, 2329
Norrmalm, 5080, 5223, 5015 (flest anmälda våldsbrott i länet)
Stockholms län 1572, 1549, 1451

Källa: Brottsförebyggande rådet.

Inspirerad och skakad

Sitter på raden längst bak i hörsalen. Twitterrefererar Dawit Isaak-manifestationen. Dikter och citerade sångtexter varvas med starka personliga tal framförda under tårar. Medieeliten är samlad och kulturpersonlighet efter kulturpersonlighet intar scenen för varsitt minutlångt tal för Dawit Isaaks frigivande. Den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak som sitter fången i Eritrea sedan snart åtta år, utan åtal och utan dom.

Jättemanifestationen i Kulturhuset är arrangerad av bland andra Reportrar utan gränser och Sveriges författarförbund och får ett enormt genomslag i medierna i detta nu.

Bland talarna finns poeten Marcus Birro, tidningsdrottningen Amelia Adamo och Dagens Nyheter kulturchef Maria Schottenius. För att bara nämna tre av de cirka 40 talarna. Det slår gnistor av hopp genom den nästan fullsatta salen. Men också av uppgivenhet. SVT-journalisten och tidigare ordföranden i Publicistklubben Stig Fredrikson talar klarspråk. Han vill se handling. Den tysta diplomatin har inte fungerat. Den har haft åtta år på sig. Inget har hänt. Åtminståne inget som märkts. Stig Fredrikson vill se ett nytt "Saddam-brev" från kungen.
– Det handlar om att rädda en svensk medborgares liv. Nu gäller det att ta till allt Sverige har i sin arsenal för att få Dawit fri. För att Eritreas president ska fatta att Dawit Isaak är svensk så tror jag att det skulle kunna bli avgörande om den svenske statchefen skriver ett brev till sin eritreanske kollega och vädgar om ett frisläppande på humanitära grunder, säger Stig Fredrikson och möts av applåder när han lämnar över talarstolen till nästa talare (citatet nu korrekt).

Expressenjournalisten Natalia Kazmierska läser en dikt från sin far. En dikt som han skrev under sin tid i polsk fängelse. Svenska Akademiens Peter Englund fortsätter med ännu en dikt och Emanuel Karlsten, redaktör på Dagen.se, talar om vikten av ett starkt engagemang bland journalister för Dawit Isaaks sak.
– Du hör inte mina ursäkter, Dawit. Men jag vill lova bättring. Att jag på de plattformar jag ansvarar för ska rapportera och nyansera ända tills den eritreanska regeringen tvingas frige dig. För när du kommer tillbaka vill jag inte stå med en ursäkt. Jag vill kunna säga: Jag gjorde vad jag kunde.", säger Karlsten.

Kanske allra starkast blir det när Leif Öbrink, ordförande i Stödföreningen Free Dawit Isaak, läser upp ett brev signerat Dawit Isaak själv. Öbrink, som känner Isaak personligen, fick brevet under Isaaks kortvariga frihet 2005 (om jag förstod det rätt). Brevet är skrivet inifrån fängelset och var vad jag vet inte känt för allmänheten sedan tidigare.

Jag sitter där i bänkraden och lyssnar, twittrar via sms och antecknar sporadiskt i mitt lilla block. Inspireras av stämningen och känslan av att vi alla brinner för något. Tillsammans. Eller? Jag sneglar åt sidan. Bredvid mig sitter en mörkhyad man. Han verkar inte känna likadant. Jag märker det tydligt. Han fnyser, skrattar frustrerat och skakar på huvudet medan talare efter talar intar talarstolen. Han gillar inte det som sägs. Det är tydligt. Han gillar inte det här arrangemanget. Det är fel. Åt h-vete fel. Jag märker att det är precis så han tänker.

Efteråt pratar jag med L. Vi läste på samma skola för ett par år sedan. Hon kommer ursprungligen från Eritrea. Hon berättar att hon inte är ensam om att vara emot de svenska mediernas kampanj för Dawit Isaak. Hon är inte ensam att vara emot manifestationen i Kulturhuset denna kväll. Hon är där av en annan orsak än de flesta andra. Precis som mannen bredvid mig i bänkraden. Hon vill försöka förstå hur vi tänker. Hur de svenska medierna tänker och var engagemanget för Dawit Isaak kommer ifrån. Enligt L borde vi lägga ner vårt engagemang. De svenska medierna borde inte lägga sig i vad den eritreanska regeringen har för sig, menar hon och fortsätter:
– Han hade skrivit saker som skadat landet.
Hon talar i sansad ton. Välformulerat. Berättar hur hon anser att Dawit Isaak sitter fängslad på rätta grunder. Han hade "skrivit om saker som skadat landet". Så säger hon. Dessutom har han bara bott i Sverige en kort tid. Varför ett så stort engagemang för Dawit när det finns så många andra som lider i Eritrea? undrar hon och frustrationen är stor.

Vi diskuterar en stund, kommer fram till att vi inte kommer att nå varandra i en diskussion just nu och byter nummer. Jag är lite skakad efter vårt samtal. Lämnar Kulturhuset med en blandad känsla av inspiration och förvåning. Inspiration över en lyckad kväll. Förvåning över det motstånd jag nu inser finns mot kampanjen för Dawit Isaaks frigivande.

Visst vore det underbart om vi kunde engagera oss lika mycket för alla som sitter fängslade utan rättegång. För alla orättvist behandlade världen över. Men om vi inte förmår detta, hur kan det frånta oss rätten att engagera oss för en svensk medborgare som i åtta år suttit fängslad i, för att använda Lars Adaktussons ord för kvällen, "en av världens värsta diktaturer"?

(Kanske återkommer med fler tankar om detta.)

Jag fick ett mejl ...

Sitter här på en föreläsning och är väldigt nyfiken. Fick ett mejl i morse som jag inte kan slita tankarna ifrån. Någon med adressen somethingandsomeone@hotmail.com vill mig något. Uppenbarligen någon som vet ungefär var jag bor. Sitter här och "gatubildar" Trädgårdstvärgränd 2 och förbereder mig mentalt. Är det en liten bomb som någon tryckt in där bakom elskåpet? Kommer jag att dö i eftermiddag, eller vad är det som pågår?

Sekab mörkar om etanolprojekt

Det norrländska energiföretaget Sekab söker bistånd från den svenska (och norska) staten för att kunna satsa vidare på ett storskaligt etanolprojekt i Tanzania. Men projektet skulle leda till att lokala småbrukare fråntas mark och till ökade utsläpp av koldioxid. Det skriver sex forskare och en dokumentärfilmare på DN Debatt idag.

Det är på ett område större än Gotland som Sekab vill odla sockerrör för framställning av etanol. Detta efter att i februari ha meddelat att man lagt planerna på is. Företaget var nära konkurs och ägarna vågade inte satsa i Tanzania. Men med biståndsstöd i ryggen hoppas man nu ändå kunna driva projektet vidare.

Problemet är att man, enligt debattartikeln, mörkat innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen.

"Allvarliga miljöproblem, till exempel att vattentillgången var otillräcklig, slätas över. Sekab offentliggör inte miljökonsekvensbeskrivningen så att bybor i de berörda områdena kan vara med och diskutera projektet, lika litet som forskare och miljöengagerade kan göra det."

Vet inte hur Sida kommer att agera. Om man kommer att bevilja projektet stöd. Jag tycker bara att det minsta man kan begära av ett företag som Sekab, som beslagtar 400 000 hektar odlingsbar jord i ett utvecklingsland som Tanzania, är att vara öppna med vad man håller på med. Att inte försköna och mörka konsekvensbeskrivningarna.

Sekab har tydligen övertagit jorden med löfte om framtida vinster. Frågan är hur stor efterfrågan på etanol kommer att vara om några år.

(Expressen refererar debattartikeln här.)

Jack Vegas och ishockey

Jag bloggar mycket dåligt i perioder. Som nu (även om jag knappast skulle kalla detta för en blogg). Föreläsning om mulitikulturalism i morse. Ganska intressant. Jobb på TT Spektra till halv åtta någonting efter det. Kul. Landade på Bertlids på vägen hem. Det var fortfarande ljust ute. Bertlids av alla ställen. Ett lite småshabbigt lunchhak i Slussengallerian. Inget jag skulle rekommendera någon jag älskar, men de visade AIK–SSK och jag var starving. Där, i ett moln av stekfettsångor och med mina flötiga gösfiléer simmande som vore de vid liv i remuladsåsen på tallriken framför mig, insåg jag än en gång hur lyckligt lottad jag är.

Mannen vid spelautomaten snurrade Jack Vegas. Barstolen knakade under hans "beätna" kropp. Han var väl 45 nånting. Kanske 50. Han satt tillbakalutad, men när han rörde vid hundralapparna så hände någonting med hans kropp. Den stelnade till. Blev styv och oböjlig. Fingrarna lekte alltjämt över sedelbunten. Nervöst, som vore de den sista droppen vatten.* Och så med fumliga händer förde han in dem, en efter en. Hundralapp efter hundralapp försvann in i den där maskinen. Rakt in i den förbannade maskinen.

Jag skummade Aftonbladet. Läste City. Svepte min Sprite och gick hem. Men jag tänkte på den där mannen sen. Funderade på hans kamp. Om han nu hade någon. Funderade på hans frestelser. Om de nu fanns. Tänkte att jag skulle vilja sparka livet ur dem.

AIK åkte på storstryk mot SSK förresten.
Han kanske är ett geni, Leif Strömberg. Trots allt.

* Ett "uttryck i tiden", som man säger.

Avhoppare talar ut

Avhopparen Leo Sundberg "talar ut" i Sydsvenskan idag.

SD mot "röset" nu, kan man säga. Och även om jag är tveksam till Kalibers dolda-mikrofon-journalistik tycker jag ju att effekterna av den är bra. Det är bra att den skit som accepteras inom partiet lyfts fram. Och när man läser Niklas Orrenius intervju med avhoppade partimedlemmen Leo Sundberg i Sydsvenskan, förstärks bilden av SD som ett parti med en väl förankrad främlingsfientlighet.
– En partimedlem sade att kurder var brottsliga för att det låg i blodet. Att mångkultur bara fungerar om man har en kalasjnikov riktad mot kurderna. Samma kvinna sade att Hitlers grundidé var bra, berättar Leo Sundberg i intervjun, som ett exempel på hur snacket går inom partiet.
På frågan om han ser partiordföranden Jimmie Åkesson som en rasist, svarar han dock nej.
– Jag inte fått det intrycket. Nej, det känns inte som om han är det. Däremot är han nog mer medveten om rasismen i partiet än vad han vill påskina utåt.

Intervjun finns alltså här. Läs den!

Se även detta Youtube-klipp. Det är inte dagsfärskt, men intressant. Det är en intervju med pressekreteraren Mattias Karlsson, med anledning av Petter Larssons artikelserie om Sverigedemokraterna i Sydsvenskan. Petter Larsson svarar på kritiken här.

SD satsar hårt mot EU-valet i sommar och riksdagsvalet nästa år och frågan är ju fortfarande hur all denna publicitet påverkar stödet för partiet.

Var går gränsen?

Vassaeggen och Göran Segeholm bjuder in till diskussion kring journalistisk fotoredigering. Vad är okej och vad inte? Väldigt intressant detta. Själv tycker jag knappast att kontrastförbättring kan vara fel, om den inte är extrem. Bilden av verkligheten blir visserligen förstärk utifrån raw-filen. Men inget säger ju att en dassig originalbild är mer lik verkligheten än en bild med förbättrade kurvor. Eller?

Verkligheten är sällan dassig.

Ett par av exemplen som Danska Pressefotografforbundet visar här tycker jag dock är på gränsen till över gränsen. Fast bara på gränsen. Vad tycker du?