Om en skön dag och redesignade Vagabond

Värnamo var något alldeles förkrossande vackert idag. För några timmar glömde jag nästan bort att jag bor i en småstad dussintals mil från närmaste havskust, att jag egentligen inte har någon anledning att bo här frånsett det faktum att jag jobbar som journalist på den lokala nyhetstidningen. Att jag älskar havet besinningslöst och hur mycket jag egentligen saknar storstan, en högre puls och kafén som inte stänger vid 18.00 varenda förbenade kväll. (Det gör mig frustrerad, jag behöver de där timmarna)
Jag stod på Åbron och såg vårsolen linda sig som en älskande kvinnas armar kring sin kärlek.
Och jag kan lova att Värnamo älskade tillbaks.
Lagans vatten skrek av njutning.
Fasaderna skälvde, och när hon senare gled ner över viadukten och kraschlandade i ett brinnande inferno någonstans mellan Jehréns och Netto, var det som om passionen bara fick ny fart.
Det var första gången i år som jag kände den där känslan.
Den som bara ger och ger.
Den som säger att det inte spelar någon roll om jag bor här ... eller på Tonga.
Den som säger att den vill ge mig inspiration.
På vägen hem passerade jag HM:s skyltfönster ut mot Flandaden.
Och höll på att falla död till marken.
Är inte säker, men jag tror inte att jag orkar bry mig om att jag bejakar samhällets skönhetsideal just nu.
HM:s nya, mörka vårmodell är dödligt vacker.
Hon stenar mig.


Tänkte på vad skönhet är redan när jag stod och bläddrade i de vackraste magasinen tidigare idag. De glansiga, nästan millimetertjocka bladen. Typsnitten, smart intäljda och tajmade med jobben. De genomarbetade, svulstiga texterna. Bilderna – dragna över halvsidor, helsidor, uppslag, utfällande mot högerhörnet, linjerande mot texten på sidan intill, lagda utan ramar med kompletterande citat i botten, komponerade med kärlek och ohämmade av pappret de är tryckta på.
Inte som i en dagstidning. Där försvinner de in i pappret. Glansen dämpas och även om tryckpressen haft en bra natt är livslängden sällan längre än ett par dagar.
På sin höjd.

Därför är redesignade Vagabond nära den rena skönheten.
Jag väntade länge på första numret. Det var det andra sedan Tobias tog över redaktionsrodret efter Bodil och även om redesignen var planerad sedan länge kan han vara precis så stolt som han framstår i numrets ledare.
Jubileumsnumret är ren njutning. I princip hela vägen.
Tempot är högt, annonserna skönt placerade mot det redaktionella och reportagen, granskningarna och de kortare jobben i en härlig balans, som alltid. Karin Walléns krönikedebut är lysande.
Och så Mikael Persson + Andreas Offesson.
När jag slår upp öppningsuppslaget till Hondurasjobbet, med "Frestelsens öar" i nya tunnare rubriktypsnittet och ingressen mot den havsblå nattbilden ... Riktigt snyggt.
Men varför lägga bildtexterna utanför bilderna med pilar i påföljande uppslag? Förstår tanken, men jag tycker att det stör helheten. Även om bilderna blir renare så stolpar det till intrycket av uppslaget, tycker jag.
Och så saknar jag redan Perssons krönika.
Men som sagt, ett strålande första nummer.

Framåt kvällen såg jag "Mot södern" på vackra Metropol. Det var en ganska besvärande upplevelse. En spretig film om 40-åriga Brenda, som reser till ett turistparadis på Haiti för att träffa Legba, en ung man som hon träffat vid ett tidigare besök på ön. Intrigen utvecklar sig till ett triangeldrama mellan Brenda, Legba och Ellen – en annan av de vita medelålderskvinnor som befinner sig på strandhotellet för att fly verkligheten där hemma, dricka Margarita i solen och betala unga inhemska pojkar för "kärlek".
Laurent Cantets tar upp sexturism, omöjliga relationer och flera relevanta ämnen. Men filmen blir ändå aldrig riktigt brännande intressant. Kanske för att den faktiskt inte kommer fram till något.
Efter filmen så gick jag hem.

Dagstidning vs magasin

I dag skrev jag fyra artiklar, och kände mig faktiskt ganska produktiv. Jag träffade Lasse Gustavsson – den före detta brandmannen som för 26 år sedan fann sig fången i helvetet, när 20 ton gas exploderade i ett hav av eld omkring honom. Hans liv blev aldrig detsamma efter det. Inte hans kropp heller. I Värnamo snackade han om kärlek och kraft att orka vidare genom jobbigheter. Det var bra. Han berörde vackra områden.
Sedan träffade jag en tjej som vill göra om Värnamos äldsta hus till ett kulturcentrum. Huset, som i folkmun kallats för "rucklet", har varit rivningklart i år. I september utlyste ägaren (som ser ett kulturhistoriskt värde i huset, men själv saknar idéer) en förslagstävling kring vad det ska bli av det. Vinnarförslaget vann på hur det "kombinerar det gamla och det nya i en inspirerande mix". Vinnaren fick en ytterdörr från den lokala dörrtillverkaren med sig hem.
Sedan skrev jag en konsumentartikel om att resa rätt med tåg och en annan om hur man vårdar sin hud i en tid med sprickande ozonskikt, föroreningar och analkande vår.

Att jobba på dagstidning är kul för att det kombinerar så många olika områden. Jag skriver om kultur, nöje, företag och ekonomi. Gör konsumentartiklar, skönhetsreportage, personporträtt och massor av lokala nyhetsartiklar ... Intervjuar kända artister som passerar på vårturnén, pratar med Ernst Kirchsteiger om stora, rena ytor och linjerande inredning, med Promoe om hans väg till veganlivet och med hembygdsgårdens släktforskarentusiast om digitaliserade kyrkoregister från 1758.
Det mesta är riktigt kul när jag tänker på det. Fritt och lärorikt. Omväxlande och socialt. Brett. Det kan jag konstatera efter snart ett år på mitt första riktiga journalistjobb – ever (frånsett frilansande för olika tidningar och lärorika praktikperioder).
Däremot är det inte särskilt fördjupande. Jag hävdar inte att den tidning jag jobbar på nu har ett ovanligt högt tempo på något sätt. Jag menar bara att jag verkligen kan sakna det mer skönlitterära skrivandet, reportagen som får ta lite mer tid än på sin höjd en eftermiddag. De där språket får komma till sin rätt och där man slipper kompromissa med stilistiken till förmån för vad som ibland kan kännas som korrekta råfakta staplade i högar på varandra inför deadline. Jobben som riktar sig mot en intresserad målgrupp inom ett ämne som både reporter och läsare brinner för.
Ett forum där lika höga krav ställs på foto som på text och layout, och där hela härligheten presenteras som en genomarbetad helhet tryckt på tjockt, härligt magasinspapper.
Men som sagt. Det här är mitt första journalistjobb. Jag lär mig fortfarande varje dag. Lägger en grund som jag förhoppningsvis kan bygga ett hus på en dag.

Vad händer med Indonesien?

9 januari. 13 döda i jordskred.
16 januari. Fem döda i flygolycka.
21 januari. Tre skadade i kraftigt skalv. Tsunamivarning utfärdas.
2-5 februari. Minst 25 döda i regnoväder och översvämningar. Runt 340 000 utan hem.
11 februari. En kvinna dör i fågelinfluensa.
19 februari. Nio döda i jordskred till följd av skyfall.
22 februari. Över 120 saknas efter färjebrand utanför Jakarta.
3 mars. Tolv skadade efter att en bomb detonerat i Ambon, östra Indonesien. Våld mellan kristna och muslimer.
3 mars. 32 döda i jordskred. Ett tiotal begravda i massorna.
6 mars. Mellan 70 och 80 döda i jordskalv på Sumatra. Skalvet mäter 6,3 på Richterskalan.
7 mars. 23 döda efter att ett passagerarflygplan kraschar och fattar eld på Java.

Vet inte om det är för att jag numera hyser en särskild kärlek till landet. Kan vara så, men den senaste tiden har jag verkligen reagerat över rapporterna. Inte en vecka utan att det från nyhetsbyråerna rapporterats om olyckor och katastrofer runtom i Indonesien. Visst är det ett stort och befolkningstätt land. Världens fjärde folkrikaste faktiskt, med sina över 220 miljoner invånare. Och visst är det regnperiod. Något som kan förklara skred och översvämningar.

Men lägg till allt detta vad man har med sig sedan tidigare med tsunamin och Kutaexplosionerna, så är det en ganska mörk bild av Indonesien vi får här i Sverige.

Och givetvis är det bra att det rapporteras om eländet.
Som alltid.
Det är bara synd att allt det vackra jag också tänker på när jag tänker på Indonesien inte kommer fram.
Kommer antagligen att återvända dit inom en framtid.