Om en skön dag och redesignade Vagabond

Värnamo var något alldeles förkrossande vackert idag. För några timmar glömde jag nästan bort att jag bor i en småstad dussintals mil från närmaste havskust, att jag egentligen inte har någon anledning att bo här frånsett det faktum att jag jobbar som journalist på den lokala nyhetstidningen. Att jag älskar havet besinningslöst och hur mycket jag egentligen saknar storstan, en högre puls och kafén som inte stänger vid 18.00 varenda förbenade kväll. (Det gör mig frustrerad, jag behöver de där timmarna)
Jag stod på Åbron och såg vårsolen linda sig som en älskande kvinnas armar kring sin kärlek.
Och jag kan lova att Värnamo älskade tillbaks.
Lagans vatten skrek av njutning.
Fasaderna skälvde, och när hon senare gled ner över viadukten och kraschlandade i ett brinnande inferno någonstans mellan Jehréns och Netto, var det som om passionen bara fick ny fart.
Det var första gången i år som jag kände den där känslan.
Den som bara ger och ger.
Den som säger att det inte spelar någon roll om jag bor här ... eller på Tonga.
Den som säger att den vill ge mig inspiration.
På vägen hem passerade jag HM:s skyltfönster ut mot Flandaden.
Och höll på att falla död till marken.
Är inte säker, men jag tror inte att jag orkar bry mig om att jag bejakar samhällets skönhetsideal just nu.
HM:s nya, mörka vårmodell är dödligt vacker.
Hon stenar mig.


Tänkte på vad skönhet är redan när jag stod och bläddrade i de vackraste magasinen tidigare idag. De glansiga, nästan millimetertjocka bladen. Typsnitten, smart intäljda och tajmade med jobben. De genomarbetade, svulstiga texterna. Bilderna – dragna över halvsidor, helsidor, uppslag, utfällande mot högerhörnet, linjerande mot texten på sidan intill, lagda utan ramar med kompletterande citat i botten, komponerade med kärlek och ohämmade av pappret de är tryckta på.
Inte som i en dagstidning. Där försvinner de in i pappret. Glansen dämpas och även om tryckpressen haft en bra natt är livslängden sällan längre än ett par dagar.
På sin höjd.

Därför är redesignade Vagabond nära den rena skönheten.
Jag väntade länge på första numret. Det var det andra sedan Tobias tog över redaktionsrodret efter Bodil och även om redesignen var planerad sedan länge kan han vara precis så stolt som han framstår i numrets ledare.
Jubileumsnumret är ren njutning. I princip hela vägen.
Tempot är högt, annonserna skönt placerade mot det redaktionella och reportagen, granskningarna och de kortare jobben i en härlig balans, som alltid. Karin Walléns krönikedebut är lysande.
Och så Mikael Persson + Andreas Offesson.
När jag slår upp öppningsuppslaget till Hondurasjobbet, med "Frestelsens öar" i nya tunnare rubriktypsnittet och ingressen mot den havsblå nattbilden ... Riktigt snyggt.
Men varför lägga bildtexterna utanför bilderna med pilar i påföljande uppslag? Förstår tanken, men jag tycker att det stör helheten. Även om bilderna blir renare så stolpar det till intrycket av uppslaget, tycker jag.
Och så saknar jag redan Perssons krönika.
Men som sagt, ett strålande första nummer.

Framåt kvällen såg jag "Mot södern" på vackra Metropol. Det var en ganska besvärande upplevelse. En spretig film om 40-åriga Brenda, som reser till ett turistparadis på Haiti för att träffa Legba, en ung man som hon träffat vid ett tidigare besök på ön. Intrigen utvecklar sig till ett triangeldrama mellan Brenda, Legba och Ellen – en annan av de vita medelålderskvinnor som befinner sig på strandhotellet för att fly verkligheten där hemma, dricka Margarita i solen och betala unga inhemska pojkar för "kärlek".
Laurent Cantets tar upp sexturism, omöjliga relationer och flera relevanta ämnen. Men filmen blir ändå aldrig riktigt brännande intressant. Kanske för att den faktiskt inte kommer fram till något.
Efter filmen så gick jag hem.