Fast i Twitter-flödet

Jag är knappast ensam om att börja tröttna så smått på Facebook. Så är det ju. Som väntat har intresset börjat plana när friends-listan slutligen verkar maxad, semesterbilderna är addade och info-flödet på "ettan" ter sig överväldigande vid varje ny inloggning. Att kommentera partybilder kommer i och för sig alltid vara kul. Men för egen del går jag mest in och vänder numera. Där finns för mycket ointressant skräp för att man ska orka stanna. Länkar och grupper och videoklipp som man aldrig hinner se. Kul dock att chatta med vänner och veta att de finns där.

Twitter däremot känns desto mer spännande. Där kan man följa aktuella debatter på ett annat sätt och hålla koll på mediesnackisarna. På Twitter kan man följa bloggare, debattörer, makthavare, ledarsidor, nyhetssajter OCH alla vänner. Eller de vänner som hunnit dit. De är kanske inte alltför många än så länge. Läste en intressant iakttagelse här om att de flesta twittrare verkar vara storstadsbor. I alla fall om man utgår från Twitterlistan, som visserligen är långt ifrån komplett. De flesta verkar dessutom vara män, enligt samma blogg. Men det behöver ju inte stämma alls.

Hur som helst. Det är lätt att fixa Twitter. Gå bara in här och regga konto så är det klart. Adda mig när du ändå är igång. Username: bjorkestedt.

Jag tänker på förgängligheten ibland

"Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl".

Missa inte!

Den här lille killen är 18 månader och surfar redan over head-barrels som aldrig tar slut. Skön stil har han också, väldigt laidback. Snacka om att försöka förverkliga drömmen genom sin son. Men riktigt gulligt är det, tycker ni inte?

I-landsproblem

Kvinnan stelnar till. Söker frenetiskt med blicken genom kylskåpshyllorna och ansiktsdragen hårdnar. Hon går igenom dem en efter en. Systematisk. Uppifrån och ner. Jag ser det i ögonvrån från min position ett par meter längre bort och jag märker att någonting är fel här.

– Hel-veee-te!

Hon nästan fräser ur sig ordet. Viskande, men ändå passionerat, som en Gollum på syra. Mejeriavdelningen, Coop Järntorget, Gamla stan. Söndag, 11.35. Yoghurt naturell är slut och katastrofen ett faktum. Den finns inte mer. Kanske var det barnvagnsfamiljen där borta som tog den sista. Eller bruden med jättekorgen som trodde att hon ägde hela butiken.

Jag märker att jag börjar flacka med blicken. Bereder mig på att få en dolk i buken. Stirrar paralyserad på en fläck på golvet och backar långsamt, långsamt ur bild. Smyger ljudlöst iväg bort emot kassan, betalar mina varor med fumliga händer, packar – och är ute. Puh! Tittar inte bakåt. Det ska man aldrig göra. Men jag känner en sorg i hjärtat när jag går hemåt denna morgon. Inte över yoghurten. Den skiter jag i. Men över kvinnan, hennes engagemang för en saknad yoghurt och insikten att jag säkert inte är bättre själv.

Skönt på Debaser

Mobilbild.

Jonathan Johansson + Kite på Debaser Medis igår kväll. Kö ut till Götgatan när jag kom dit strax innan 22.00, så jag missade Kite. Tyvärr. Hade gärna hört dem. Men Jonathan gjorde en bra spelning. Skön närvaro och packat framför scenen. Vi avslutade kvällen på Debaser Slussen.

Nu går det åt rätt håll

Slussen från Gamla stan.

Brukar ta trappan upp vid Glasbruksgatan. Den tar väl en halv minut att bestiga. Oftast är jag redan lite varm när jag kommer dit. Där uppe sneddar jag vidare över Katarina kyrkogård och fortsätter ner mot Tjärhovsgatan. Passerar Folkungagatan och Kocksgatan, där Sanna bor. När jag närmar mig Åsögatan blir det trängre. Mer folk, fler krogar och kaféer. På Bondegatan kulminerar det. Där är det mysigast, kanske på hela Söder. Sedan viker jag av in mot Götgatan. Från Östgötagatan dit tar det 30 sekunder. När jag kommer fram till Skrapan är jag varm. Tränar där. På Friskis. Ett trångt men soft gym. Avslappnat. Det blir där eller på Sveavägen. Ringen eller Fridhemsplan ibland. Det var svalt i luften när jag sprang idag. Bara svalt, inte så där hysteriskt fuktigt som det kan vara dessa dagar. Njuter av det. Att det går åt rätt håll.

Har ni ätit på Hermans förresten? Gör det annars, om inte annat för utsikten från Fjällgatan.

Hjälp

Är egentligen för trött för att skriva en enda rad till idag. Blev sent igår, som vanligt. Hemma nu. Läste om tsunamivarningen utanför Fiji. Sick, vilken smäll. Inga rapporter om skadade i alla fall. Undrar hur Teahupoo klarade sig.

By the way. Är detta normalt?

Slottssprint runt knuten

Då ses vi vid slottet 17.05. Du, jag och världseliten.

Musik som förtjänar mer

Lyssna in det här. Gör det. Andralåten Agape är magnifik. Det här bandet förtjänar definitivt mer uppmärksamhet än de får. Och det säger jag inte för att jag känner trummisen. Ljuvliga melodier, störigt tajta produktioner och begåvade musiker som bär låtarna. Kadawatha är ett arenaband som förtjänar stora scener.

Kolla in den här fotografen också. Ännu en begåvad människa.

Ikväll tappade jag hoppet

Han säger att han inte pallar mer. Det har gått för långt. Har hållit på för länge. Är för sent. Han sparkar stenhårt i asfalten, skriker någonting om att "nu jävlar får det vara nog" och lämnar henne skakande med ansiktet pressat mot den kalla, regnvåta asfalten. Hysteriskt vad kallt det är i natt. Jag fryser i min svarta skinnjacka. Den här luften tränger rakt igenom. Jag hatar den. Knyter halsduken lite hårdare. Orka. Vill bara hem. Sova. Jobbar imorgon. Klockan måste vara över 02.00. Den var kvart i när jag lämnade stan. Han kommer emot mig. Snabbt. Hon ligger kvar med ansiktet mot asfalten. Skakar fortfarande. Jag saktar in. Stannar.

Han skyndar förbi. Frustar någonting om att jag ska flytta på mig och försvinner bakom fotbollsplanket i kvartersparken. Hon har bara ett tunt linne på sig. Jag ser det nu. Det är vinter.

Min puls börjar pumpa. Hon rör sig knappt. Kinden mot parkeringsplatsen nu. Bara ett par gatlyktor, annars helt mörkt. Jag måste göra något. Kan inte ljuga. Hon ser våldtagen ut.

Jag går fram till henne. Frågar hur det är. Det är då det börjar.

Hon kastar sig upp och börjar skrika som jag aldrig hört någon skrika förut. Rakt ut. Så tar hon fart och kastar sig emot mig, stapplande framåt i sina alldeles för höga klackar. Hon halkar på en isfläck, ramlar i backen och slår bakhuvudet i asfalten. Hårt. Jag springer fram till henne och det är då hon börjar att slå mig. Hämningslöst. Hon kommer på fötter och börjar att springa. Planlöst. In i cyklar, räcken, stolpar. Hon faller igen och den här gången tar smällen ännu värre. Skriket skär genom Bagarmossen.

Den här tjejen är redlös, tänker jag. Hon kommer att ha ihjäl sig själv om jag inte gör någonting. Jag ringer polisen. Först en gång, och sedan minst tre gånger till. De kommer ju aldrig. Men jag kan inte stå och se på medan hon fördärvar sig själv mot järnstolpar och slaskhalkig asfalt. Så jag håller fast henne. Sträcker armarna runt hennes kanske 20-åriga kropp och kopplar ett grepp. Hårt. Jag gör det i väntan på polisen. För att hon fortfarande ska leva när de kommer. Hon skriker. Stretar, men lugnar sig efter en stund. Kräks och kräks igen. Jag känner mig som en förövare. En brottsling. En kvinna med två små putsade hundar kommer förbi på den lilla gångvägen mellan hyreskomplexen där vi hamnat. Hon grymtar något och jag tror hon vill att jag ska låta tjejen gå. Så jag gör det.

I samma ögonblick får hon ny energi, kastar sig mot tanten i ett hysteriskt utfall och går till attack mot hundarna. Med hårda sparkar.
– Jag ska döda dig din jävla kärring! skriker hon och fortsätter bärsärkargången.
– Om jag hade en kniv så skulle jag döda dig!
Tanten flippar och hennes gulliga små hundar ser inte särskilt kaxiga ut längre. De hänger som tygbollar efter kopplet när matte får spelet och ekipaget försvinner i hundratrettio mellan hyreshusen och är borta. Det blir tyst en kort sekund.

Var f-n är polisen? Hysteriskt. Pallar inte med det här. Kom igen! Men jag kan ju inte dra nu ...

Tjejen sliter sig loss och springer iväg in mot centrum, där några invandrarkillar hänger. De brukar göra det. De har väl inget bättre för sig. En av dem ger sig på henne. Retar henne. Kompisarna hejar på. De är väl i övre tonåren. Hon sparkar, slår och jagar honom tills det tar stopp mot en ny lyktstolpe. Tills hon slår bakhuvudet i asfalten ännu en gång. Så fortsätter det en stund. Efter 40 minuter kommer polisen.

Jag är skakig när jag går hemåt ikväll. Kan inte fatta vad som just hände. Sick. Fattar bara att jag precis tappade hoppet. Inte för att jag träffade på en ung tjej med uppenbara problem. För att jag inser att det finns otroligt mycket djupare problem i det här samhället än dem som kan botas med antidepressiva medel och knarkmedicin.

Jag hör orden från en av "åskådarna" vid Bagistorget eka i mitt huvud när jag går och lägger mig:
– De hade våldtagit henne om du inte varit med ikväll. Utan tvekan ...


Det här hände i Bagarmossen någon gång på förvintern 2008. Har skrivit som jag kände då. Kände faktiskt inte särskilt mycket hopp för det här samhället just då. Något kändes för fel i grunden. Men jag vill tro att det finns ett hopp. Och det tror jag idag.

I'm finally twittering

Jag har precis börjat twittra. Slutligen. Eller börjat och börjat. Testar. Men för tillfället känns det oerhört meningslöst. Followers: 0. Following: 2.

Men det ska bli bättre.

Ska börja följa fler och förhoppningsvis få i alla fall någon follower. Varför Twitter då? För det första är det en hajp, och sådana kan ju alltid vara värda att testa. För det andra är det kul. Det handlar om realtidsbloggande i miniformat. Inläggen får vara max 140 tecken långa. Ungefär som ett sms, alltså. Man kan även twittra via mobilen. Då drar man iväg ett sms till ett nummer, och inlägget publiceras på Twitter. Simply. Vill man så kan man få andras uppdateringar direkt till mobilen. Twittrandet är tydligen enormt i staterna. Inte för att det skulle vara en orsak att skaffa Twitter, men visst är det lite coolt att kunna få ett direktsms av Bono och bli uppdaterad på vad han gör exakt i detta nu. Eller att äntligen få veta vad Britney Spears har för sig om dagarna. Eller, är det verkligen så coolt? Kanske coolare att följa någon man känner. Eller någon som har något vettigt att säga (vilket Bono i och för sig har), som kan ge sköna tips. Eller någon man vill följa för att ha koll.

Som ni märker så håller jag fortfarande på att utvärdera syftet med mitt twittrande.

Gled in på Robyns Twitter precis. Sveriges bästa popartist är i Varberg i kväll, för de som undrar. Just nu sitter hon baklänges på ett tåg och mår illa.


Här är några andra kändisar som twittrar:
Barack Obama
Jan Helin
Gry Forssell
Alex Schulman
Fredrik Virtanen
Annika Lantz

Revelation

Genom bilrutan någonstans i Sverige.

Har insett att man kan få ganska så sköna bilder med en vanlig liten mobilkamera. Brukar dra på kontrasten rätt hårt i efterhand. Gillar kontraster i bilder.

Sport är kul

ÖSK fick stryk på Skytteholm.

Mycket just nu, är det. Har haft både föreläsningar/seminarier och jobb de senaste dagarna. Och samma sak idag och imorgon. Kom nyss hem från universitetet och ska strax iväg till jobbet. Jag börjar 15.00 och vi skickar vår sista sida till tryckeriet vid 00.00. Arbetstiden är till 00.30 så jag är nog hemma vid 00.40 nånting. Sedan blir det föreläsning vid 10.00 imorgon igen. Jag redigerar Metros sportsidor och räknar med att det blir mycket ikväll, med både hockeyslutspel och Glenn Hysén-analyser inför morgondagens Champions league. Men det är skitkul att jobba med sport. Faktiskt. Kreativt. Och kul med en kund som Metro, som säger till om man gjort ett bra eller dåligt jobb.

Jag och Sam funderar för övrigt på att införskaffa säsongskort till något av Stockholmslagen inför allsvenska säsongen. Ingen av oss är stockholmare men det lutar nog åt Bajen. Vi såg AIK–ÖSK i en träningsmatch på Skytteholms IP i Solna för någon vecka sedan. Örebro hade verkligen inget spel. Drar med en bild från den matchen.

Idag kom min våtdräkt från Göteborg. Riktigt fin. En 6/5/4-millimeters West-dräkt. Sitter som ett smäck. Lite trång bara men det är ju de flesta våtdräkter. Nu är det bara att invänta vårswellen, paddla ut till lineupen ute på Torö och droppa in i dagens största set. Kan bli hyfsat fina vågor där ute vid Stenstranden faktiskt, med rätt vindar. Synd att man är så frusen av sig bara. Hysteriskt kallt i vattnet.

Ont i själen

Frustration.

Vet inte varför, men jag blir lite sårad i själen av att se det här. Linus Thörnblad rev ut sig på 2.22 i inomhus-EM i Turin igår – och slet landslagströjan i småbitar inför ett fullsatt Oval Lingotto i frustration. Hade ju verkligen unnat honom att vinna den här gången. Efter fiaskot i Peking. Och efter fiaskot i Osaka året innan. 2.22 skulle ju vara en barnlek. Det trodde alla. Det förväntade sig alla. Men han pallade inte med helt enkelt, Linus.
– Jag är orolig för hans framtid. Jag såg in i hans ögon och det var tragedi. Han var helt borta, jag tror inte han visste vem han var, sa tränaren Stanislaw Szczyrba uppgivet till TV4 Sport efter fiaskoinsatsen.
Linus Thörnblad har aldrig varit nummer ett. Han har kämpat i skuggan av Stefan Holm hela sin karriär och aldrig tagit klivet upp på toppen. Måste vara deppigt. Att aldrig komma dit, liksom. Men när han laddade och tog sats igår kunde jag faktisk inte se honom riva. Inte på 2.22. Han tog ju 2.36 för bara några veckor sen. Men han rev och det är väl bara att konstatera. Det blir kanske inte så mycket bättre än så här i ett större mästerskap för Linus igen. Han saknar nerverna. Psyket. Trist.

Visserligen är han bara 24 år.