Ane Brun, På spåret och sjunkande vägar

Nej, jag skojar inte. Jag har halva min cd-samling som lösa skivor i hyllan. I feta högar, som jag får gå igenom en och en varje gång jag ska ha en platta. Chansen att den ligger i caset är rätt liten, har jag lärt mig, så jag går direkt på högarna numera. Kan bli rätt drygt. Ibland hinner jag tappa inspirationen innan jag ens hittat skivan. Nu senast var det Ed Harcourts Here be monsters från 2001 som jag letade efter. Tänkte den kunde vara skön att lägga några ackord till så här med lagom mycket koffein i blodet. Helt oväntat låg den i caset, insåg jag efter att ha gått igenom alla högarna. Men hittade Ane Brun också, och slogs igen av hur bra hennes Song No. 6 är. Och hur skön Ron Sexsmith kan vara.

Sitter i lägenheten hemma i Värnamo. På spåret på tv. Filip och Fredrik briljerar. Leder stort mot kabin Wolter. Men Filip och Fredrik skär sig mot Ingvar Oldsberg. Fullständigt skär sig. Eller tvärtom. Den trion funkar inte i samma studio. Ingvar försvinner helt. Filip och Fredrik är för bra. Alldeles för bra. Men jag gillar Oldsberg. I alla fall lite. Han ställde upp på att sjunga en serenad till min kära mor på hennes 50-årsfest härom året, live genom telefonen. Då måste man gilla honom. Har i och för sig hört att han ska vara ett riktigt svin med lite alkohol i blodet. Well.

Briljanta.

Är kvällsreporter imorgon. Ska träffa en man som är arg på en väg. Eller arg på de som ansvarar för vägen, snarare. Vägverket och länsstyrelsen på uppdrag av Naturvårdsverket. Han bor vid ett naturreservat och vägen håller på att sjunka genom jorden, menar han. Dikeskanalerna är igengrodda och vattnet har inte en chans att kunna rinna undan. Halva byn tvingas köra fyrhjulsdrivet för att ta sig fram.
– Och det är mer än bara vägen som håller på att dö, sade han upprörd på telefonen igår.
– Träden är döda och det var länge sen vi hörde fågelsång här i byn.
Tyckte det lät så tragiskt. En hel liten by som håller på att kvävas av försurning och förstoppade kanaler. Och så föreskrifter som förbjuder dikesrensning när man pratar med länsstyrelsen. Kanske dags för en flytt?

Själv är jag nog inte helt återställd från min tropiska infektion än. La mig och vilade vid halv åtta-tiden efter jobbet i går kväll. Kaffebryggaren stod på och ljusen var tända. Tänkte softa en kvart. Vaknade vid sjutiden i morse, fortfarande trött. Hm. Sov bort hela fredagskvällen med andra ord. Bra att jag inte hade något särskilt inplanerat.

Har inte kommit igång med träningen efter Bali än. Tänkte börja nu i veckan som kommer. I och för sig kändes hela resan på ett sätt som ett träningsläger. En hel del paddlande blev det. Bra för axlar och rygg. Nästa helg drar jag uppåt landet en bit. Till huvudstaden och Örebro. Har lite grejer på gång, hoppas jag, i Stockholm. Återkommer till det. Kan inte säga mer nu.

Fuktig morgon över Nusa Dua

Klockan ringde innan fem i morse. Vi skulle dra söderut, till Nusa Dua, och vara ute vid Black Stone* innan gryningen. Det gick rätt bra. Vi orkade upp i alla fall. Skippade frullen, packade brädorna på moppeställen och dunkade ut på vägen innan den värsta kaostrafiken vaknat. Solen höll precis på att gå upp över Indiska Oceanen när vi rullade in på beachen. Allt kändes så rätt. Sjukt taggade var vi. Bara en detalj saknades. Tidvattnet hade inte hunnit med i vårt sjuka tempo, så vågorna var lite sådär. Inte ens värt att paddla ut var det. Så vi landade på en minimarket (öppet 24-7), delade på ett cornflakes-paket, en australienimporterad mjölk med 3,6 procent fett och ett par sköna koppar Nescafe. Det var då monsunregnet började att vråla ner från januarihimlen. Vi tryckte ihop oss som kycklingar under serveringsparasollet och såg dräneringssystemet kollapsa ute på vägen intill. Snackade minimilöner med killen i butiken och dränkte våra sorger i cigariller. Hjälmarna blev dyngvåta i det trasiga fodret på insidan. Sen spillde jag kaffet i knät. Kändes lite tungt där ett tag, men det vände. Någon timme tog det, sen kom solen tillbaka. Och vågorna.
Nu blir det Starbucks. Igen. Och en frappuccino mocha. Såklart. Imorn är min sista hela dag på Bali. Känns lite sådär.

*Ett surfbreak på östkusten som funkar bäst vid lågvatten.

Ser perfekta vågor när jag blundar

Crap. Smaschade brädan för andra gången idag. Kom försent in i en våg och dunkade stenhårt rakt ner i revet. Frusna koraller och vulkansten. Igår blev jag överkörd av en svensk lirare. Det finns några stycken här. Han klöv halva min bräda med sina fenor. Loooser.
Hänger på Bali, Indonesien. Är inne på andra veckan och är hemma igen om åtta dar. Vi bor på ett soft hotell i centrala Kuta. Pool och fem minuter till stranden. Det är regnperiod men det regnar bara korta perioder om dagarna. Resten sol. Har visst bränt mig lite. Brukar bli så. Det blåser konstanta östliga vindar här den här tiden på året. I mars nån gång brukar det vända. Därför kan man glömma de fina surfbreaken på västkusten (Ulu Watu, Dreamland, Balangan). Bättre på östkusten, med fina offshore-vindar. Men tyvärr rätt litet. Förutom helt okej surfing är det underbart att vara här. Helt sjukt. Njuter jämt. Vi har hyrt 125-kubikare och köpt körkort. En full tank kostar tio spänn. Äta ute typ 20. Saknar inte Sverige. Hade dock gärna haft mer tid här. Blir tajt att hinna med norra Bali nu. Hade velat se livet där och bestiga Gunung Agung (3 100 meter).
Sitter på ett internethak i Kuta nu. De finns överallt. Klockan är halv elva på kvällen. Halv fyra på eftermiddagen i Sverige. Nu ska jag duscha. Och dricka vatten. Och softa på hotellet. Peace.