Fuktig morgon över Nusa Dua

Klockan ringde innan fem i morse. Vi skulle dra söderut, till Nusa Dua, och vara ute vid Black Stone* innan gryningen. Det gick rätt bra. Vi orkade upp i alla fall. Skippade frullen, packade brädorna på moppeställen och dunkade ut på vägen innan den värsta kaostrafiken vaknat. Solen höll precis på att gå upp över Indiska Oceanen när vi rullade in på beachen. Allt kändes så rätt. Sjukt taggade var vi. Bara en detalj saknades. Tidvattnet hade inte hunnit med i vårt sjuka tempo, så vågorna var lite sådär. Inte ens värt att paddla ut var det. Så vi landade på en minimarket (öppet 24-7), delade på ett cornflakes-paket, en australienimporterad mjölk med 3,6 procent fett och ett par sköna koppar Nescafe. Det var då monsunregnet började att vråla ner från januarihimlen. Vi tryckte ihop oss som kycklingar under serveringsparasollet och såg dräneringssystemet kollapsa ute på vägen intill. Snackade minimilöner med killen i butiken och dränkte våra sorger i cigariller. Hjälmarna blev dyngvåta i det trasiga fodret på insidan. Sen spillde jag kaffet i knät. Kändes lite tungt där ett tag, men det vände. Någon timme tog det, sen kom solen tillbaka. Och vågorna.
Nu blir det Starbucks. Igen. Och en frappuccino mocha. Såklart. Imorn är min sista hela dag på Bali. Känns lite sådär.

*Ett surfbreak på östkusten som funkar bäst vid lågvatten.