Magiska Apladalen

Jag visste det.
Det är något med Apladalen.
Något magiskt, tror jag.
Jag tog en kvällsrunda efter jobbet idag. Följde de smala, upptrampade jordstigarna. Snubblade fram i gympadojor mellan ekarna medan månljuset sipprade ner som vatten genom grenverken långt där uppe. Tog vänster vid den första gångbron. Följde elljusen i kanske hundra meter och accelererade något i självförtroende. Septemberluft. Fuktig skog. Månen. Det var då jag kom till vägskälet. Jag tog ett zic-zac-språng över en vattensamling – och vek av åt höger. Det var då jag sprang vilse. Igen. Har tappat räkningen nu på hur många gånger det hänt. Förmodlingen samtliga av alla de sena kvällar då jag prioriterat en runda genom Värnamos egen sagopark framför sängen. Och det är dit jag vill komma. Jag tror att Apladalen transformeras med mörkret. De grenverk av stigar som känns självklara i dagsljus, blir till ett oöverskådligt kaos när mörkret sänker sig. Och jag älskar det. Älskar att i princip inte ha en aning om var jag ska komma ut. Vid sporthallen, Osudden eller möjligen borta vid påfarten mot 27:an? Vartannat steg är en chansning och jag tror aldrig jag kommer att lära mig hitta i den där parken. Åtminstone inte i mörker. Det är nog därför jag hela tiden återvänder dit. I mörker. För att jag älskar att inte ha kontroll. Ibland.