Schulmans kapitulation inför ondskan och fest på Järntorget

Jag intervjuade Özz Nûjen för någon vecka sedan. Han skulle komma till Gislaved och jag passade på att ställa frågan hur det är att vara Özz Nûjen i dag. När Alex Schulman finns. Ville veta om han känner sågklingan i vaderna. Om herr Schulman i sin makt lyckats rubba Nûjen.
– Han är en liten människa bakom en blogg, svarade Nûjen kort.
– Jag bryr mig inte om vad han skriver.
Tror att jag trodde på honom. Men jag vet inte. Anade ett litet sår där någonstans. Förståeligt i så fall efter Schulmans systematiska förföljelse av Stockholm-live-stjärnan (som för övrigt hyllats i riksmedierna efter sin tolkning av Dario Fos Mistero Buffo på Södra Teatern).
I och för sig kan jag hålla med om att Nûjen kan vara rätt torr.
Det tyckte jag redan långt innan han knep en stående plats på Schulmans utelista och sågades till förbannelse på Sveriges i särklass största hypeblogg med över en kvarts miljon unika besökare i veckan.
Men Özz Nûjen hade nog varit fullständigt demolerad idag om han inte lärt sig stänga av vissa frekvenser och bara göra sin grej. Precis som Jonas Gardell.
Han läser aldrig några av sina recensioner. Det skulle liksom inte funka, menar han.
– Hemligheten är att inte läsa de bra recensionerna heller, flikade Gardell in när ämnet kom upp i Malous Efter Tio-studio i förmiddags.
– Jag vet själv om det har uppstått magi mellan mig och publiken. Jag behöver inte läsa någon recension för att få reda på det, menade han.
Själv har jag aldrig blivit sågad i någon recension. Ever. Inte vad jag vet i alla fall. Av förklarliga skäl. Men funderar på hur jag skulle ta det. Om jag skulle palla läsa. Eller inte. Kanske skulle göra som Mick Jagger, läsa men inte palla.
Hur som helst är det ett faktum att det finns en törst efter kändisblod idag. Precis som Alex Schulman skriver på sin blogg idag. I sitt redan historiska inlägg.

”Varje gång jag har skrivit något elakt om en offentlig person kan man genast känna blodtörsten bland de som kommenterar. De skrattar rått, HA HA HA, skriver att de vill ha MER MER MER och ger förslag på andra personer som de vill att jag ska vara elak mot.”

Nu har han slutligen kapitulerat inför ondskan. Han medger sig äcklas av att läsa sina gamla inlägg om kändisar. Han äcklas över sig själv och känner ett växande förakt för den egna publiken. Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre, skriver han.
Det hela känns på något sätt som en sund insikt.

För övrigt var jag på en mycket trevlig fest i helgen, i en femma på Järntorget i Göteborg. Kul att komma iväg och träffa nytt folk och att hälsa på Carro och de andra. Det var nästan 70 pers på festen så det var riktigt najs.
Avslutade med en eftermiddag på bokmässan efter att ha fått två gratisbiljetter, á 180 kronor, av eman (tack!). Hörde Guillou prata om en terroristskräck så urflippad att den hotar demokratin och spotade både Björn Ranelid och KG Hammar i vimlet. Hann med en ekologisk kaffe med Rebecka också innan tåget rullade iväg bara nio minuter försenat (vad har hänt SJ? Inte dåligt). Mycket trevligt.