onsdag, maj 27, 2009

Natur-injektion och Dawit Isaak

Djurgårdsnatt.

Har alltid gillat natur och så. Aldrig varit något freak, men gillat det gröna. Luften och friheten och allt det där. Det ger mig någonting som inte husen och asfalten här inne i stan kan ge. Jag tog en cykeltur runt Djurgården sent igår. Eller det blev väl idag. Brukar göra sånt. Gå ut och gå eller cykla någon timme innan jag går och lägger mig. Somnar bättre då och tänker som bäst just då. När det är tomt. Bara jag och den lilla grusvägen. Sporadiska gatlyktor, lite månljus genom löven men annars kolsvart. Så man får chansa sig fram.

Det var så inatt. Precis så, och jag insåg hur mycket jag har saknat träd. Nåt annat än hus. Har aldrig cyklat runt Djurgården förut och tog den längsta vägen jag kunde hitta inatt. Följde stigen längs vattnet. Lite snack från en båt i en hamn och lite förvirrat fågelkvitter från träden, men annars var det tyst. Följde Prins Bertils väg på hemvägen och fortsatte förbi Kaknästornet, Gärdet och Östermalm. Sen vänster in vid Kungsan och över Strömbron till Gamla stan. Ganska lagom. Hann tänka sånt jag aldrig hinner tänka annars. När man är här. I stan. Bland allt.

Vad jag vill säga är nog att jag kan rekommendera den, naturen. Gå en Sarek-vandring eller ta ett varv runt Djurgården om du har mindre tid. Gör det. Underskattat.

För övrigt ... så är jag skakad men inte ett dugg förvånad över Eritreas president Isaias Afwerkis tydlighet i intervjun med Donald Boström för TV4. Med anledning av att journalisten och svenske medborgaren Dawit Isaak nu suttit fängslad i eritreanskt fängelse i 2802 dagar utan rättegång frågar Boström om det finns någon möjlighet att Isaak kommer att släppas fri. Svaret är plågsamt konkret.
– Vi kommer inte att ha någon rättegång och vi kommer inte att frige honom. Vi vet hur vi ska handskas med honom och andra som honom och vi har våra egna sätt att handskas med sådant, säger Isaias Afwerki.

Hopplöst. Så känns det faktiskt, när man hör Afwerki. Har tyvärr svårt att komma på ett bättre ord just nu. Han markerar så tydligt att han inte överhuvudtaget funderat på att bry sig om vad vi här i Sverige säger eller försöker driva när det kommer till Isaak. För Afwerki är Dawit Isaak en eritreansk medborgare, inte en svensk. Han lägger kanske "en minut eller en sekund" av sin tid på att fundera på Sverige varje år, säger han i intervjun. Och så sågar han Bildt för att vara ociviliserad och ha handlat på ett sätt som omöjliggör en bilateral relation Eritrea–Sverige när Bildt bett om hjälp från sin kollega i Qatar.

Så har mediekampanjerna och namninsamlingarna varit meningslösa? Den tysta diplomatin? Är det lika bra att ge upp nu?

Det tror jag inte, trots hopplöshetskänslan. Istället tror jag personligen att vi kanske borde bredda engagemanget för att öka i trovärdighet. Isaak är långt ifrån ensam om att ha blivit överkörd av den här regimen (eller andra likartade) och ju mer det skrivs om den desto fler ögon riktas mot den, precis som Zehaie Keleta, ordförande för den eritreanska oppositionen i Sverige, säger här.

Och gett upp har i alla fall inte Carl Bildt gjort.

"För oss fortsätter arbetet trots detta", skrev han på sin blogg igår.

En annan som DEFINITIVT inte gett upp är Niklas Wykman. Det är det sista man kan beskylla honom för efter gårdagens utspel på Newsmill. Det dumma är dock att MUF-ordföranden verkar vara fullkomligt från vettet när han på allvar föreslår att vi ska gå in med en militär insatsstyrka för att frita Dawit. Krig, nej tack.

Har ni förresten läst Emanuel Karlsten om "Buskage-journalistik" och Expressens legendariska Wanja-tabbe? Gör det annars. Väldigt roligt skrivet.

God natt!

torsdag, maj 14, 2009

Eld


Gamla stan brann idag.
Kvällssolen kraschade över Riddarfjärden.

tisdag, maj 12, 2009

Tack, Birro!


Jag berättade om det här mejlet häromveckan. Jag fick ett något kryptiskt meddelande med en hänvisning till en liten gränd i Gamla stan. Det var bara någon gata bort från mig. Där, bakom ett elskåp, skulle jag leta, stod det i mejlet. Avsändaren var somethingandsomeone@hotmail.com och det hela kändes väldigt spännande, tyckte jag. Någon hade tagit reda på ungefär var jag bor, reggat en mejladress och gått och gömt någonting bakom ett elskåp åt mig. Hur ofta händer det?

Tänkte att jag skulle berätta vad jag hittade där bakom skåpet.
Kanske för att det möjligen var det mest romantiska någon gjort för mig.
Av någon jag aldrig ens träffat.

Så här stod det på lapparna (Fram- och baksida i ordning. Den stora bilden är den sista lappen):





Kände mig lite som i en roman, där jag gick runt i gränderna, letande efter meddelanden, tittande mig över axeln. Sånt här blir man ju väldigt glad för, när någon har tänkt till för ens skull. Tack!

Får väl passa på att skicka en tackhälsning till Marcus Birro också. Utan honom hade jag ju inte fått min roliga "skattjakt". Och så till Twitter självt såklart, som fortsätter att visa nya sidor av sig själv. Jag hoppas dock inte att du utvecklas till någon slags dejtingsajt, Twitter. Det vore en mardröm.

Om ni undrar hur det hela slutade så kan jag ju avslöja att vi väntar tvillingar idag, jag och E.

Eller ja, kanske inte riktigt.

Polly power

Like a glove.

Hade vart ännu roligare om den varit brun. Mörkbrun. De mörka är godast.

torsdag, maj 07, 2009

Lika som bär

Såg State of play på Sergel i tisdags. Tänkte på två saker:



Robin van Persie, fotbollsspelare i Arsenal, till vänster? Ben Affleck som kongressledamoten Stephen Collins till höger?



Thomas Lundh, journalist och nyhetschef på Värnamo Nyheter, till vänster? Russel Crowe som reportern Cal till höger?

onsdag, maj 06, 2009

Egopost på min dag

Dennis, jag och getterna.

Jag grävde en grop i marken. Den var väl ett ett par decimeter djup. Fyllde igen med kvistar och satte mammas ugnsgaller som lock över härligheten. På gallret byggde jag en liten pyramid av stenar. Och så över alltihop en trälåda. Gissningsvis en packlåda från äldre tider, men stor nog för en liten elvaåring att kunna pressa sig in i. Hur dum får man vara. Seriöst. Hur DUM i hela huvudet kan en pojke bli. Jag hade byggt en bastu. En BASTU! Och nu kommer det bästa. Jag hade inte byggt en bastu i Sverige. Vi snackar inte om någon flykt undan vinterkyla, minusgrader och snö. Jag hade byggt en bastu i Afrika. Mer exakt i Burundi. BURUNDI! Samma år som inbördeskriget drog igång och tiotusentals miste livet i striderna mellan hutuer och tutsier. Det var inget jag tänkte på då. Jag tänkte på min bastu. Det var roligare än folkmord.

Så tände jag elden, lät stenarna värmas, släckte elden och kröp in i den lilla lådan. Där inne satt jag tills jag insett att det hela var en dålig idé. En mycket, mycket dålig idé. Det här var kanske det mest IQ-befriade jag gjort i hela mitt liv. Men jag måste ändå berömma mig själv för kreativiteten. En annan gång byggde jag ett hus av bambustänger och gräs. Vingligt, men ändå: ett hus.

Jag och M hittade en sköldpadda en gång. Eller om vi köpte den av några afrikaner. Minns inte riktigt. Hyfsat stor var den i alla fall. Vi ville ha kvar den som husdjur men hade ingen lust att springa runt och hålla koll på den. Vi hade ju våra duvor och ormar. Så vi köpte blå sprayfärg. Det var det bästa vi kom på. Sedan "markerade" vi den. Eller markerade och markerade – sprayade ner den. Skalet alltså. Efter det var den ganska lätt att hitta i gräset.

Jag minns alla kojor vi byggde. Mangoträden vi kastade oss mellan grenarna i. Vi gjorde banor där uppe. Jag minns de tropiska kvällarna. Nätterna under miljontals stjärnor. Kärleken. Jag gick i åttan. Vi var fem i min klass. Emelie var underbar. Allt jag tänkte på det året. Vi brukade spela kort på mitt rum. Gjorde listor och tävlade med poäng. Hon var UNDERBAR. Men jag var blyg då. Dålig på kärlek. Trodde inte hon ville ha mig.

En gång somnade vi i ett träd, jag och M. Vi hade suttit och snackat tjejer. Båda somnade. Jag vaknade av en duns. Hade ramlat baklänges genom en klyka, gjort en bakåtvolt i sömnen och landat på ryggen. Kunde ha gått sämre än det gjorde.

Jag minns Dennis. Getvaktaren som jag tillbringade lovdagarna med när jag var hemma hos föräldrarna. Jag pratade en blandning av kiswahili, kirundi och franska med honom. Gillade honom så mycket att jag sydde en klänning till hans dotter. Jag gick i lågstadiet då. Mina föräldrar bodde i Nyanza Lac, 50 meter från Tanganyikasjön. Flodhästarna brukade simma förbi där ute. Ibland kom de upp i trädgården.

Fem år har jag tillbringat i Afrika. Tusen minnen bär jag med mig. Jag brukar inte prata om mig själv, men gjorde ett undantag idag. På min 27-årsdag. Har funderat på vem man hade varit utan de där åren. Om jag vuxit upp i Stockholm. Vet bara att jag är glad för de åren. De har gjort mig till den jag är.

Mina föräldrar flyttade till Kamerun i januari. De bor där nu. Syrran bor i Bangladesh och hennes pojkvän i Nordkorea. Själv trivs jag i Stockholm.