Natur-injektion och Dawit Isaak

Djurgårdsnatt.

Har alltid gillat natur och så. Aldrig varit något freak, men gillat det gröna. Luften och friheten och allt det där. Det ger mig någonting som inte husen och asfalten här inne i stan kan ge. Jag tog en cykeltur runt Djurgården sent igår. Eller det blev väl idag. Brukar göra sånt. Gå ut och gå eller cykla någon timme innan jag går och lägger mig. Somnar bättre då och tänker som bäst just då. När det är tomt. Bara jag och den lilla grusvägen. Sporadiska gatlyktor, lite månljus genom löven men annars kolsvart. Så man får chansa sig fram.

Det var så inatt. Precis så, och jag insåg hur mycket jag har saknat träd. Nåt annat än hus. Har aldrig cyklat runt Djurgården förut och tog den längsta vägen jag kunde hitta inatt. Följde stigen längs vattnet. Lite snack från en båt i en hamn och lite förvirrat fågelkvitter från träden, men annars var det tyst. Följde Prins Bertils väg på hemvägen och fortsatte förbi Kaknästornet, Gärdet och Östermalm. Sen vänster in vid Kungsan och över Strömbron till Gamla stan. Ganska lagom. Hann tänka sånt jag aldrig hinner tänka annars. När man är här. I stan. Bland allt.

Vad jag vill säga är nog att jag kan rekommendera den, naturen. Gå en Sarek-vandring eller ta ett varv runt Djurgården om du har mindre tid. Gör det. Underskattat.

För övrigt ... så är jag skakad men inte ett dugg förvånad över Eritreas president Isaias Afwerkis tydlighet i intervjun med Donald Boström för TV4. Med anledning av att journalisten och svenske medborgaren Dawit Isaak nu suttit fängslad i eritreanskt fängelse i 2802 dagar utan rättegång frågar Boström om det finns någon möjlighet att Isaak kommer att släppas fri. Svaret är plågsamt konkret.
– Vi kommer inte att ha någon rättegång och vi kommer inte att frige honom. Vi vet hur vi ska handskas med honom och andra som honom och vi har våra egna sätt att handskas med sådant, säger Isaias Afwerki.

Hopplöst. Så känns det faktiskt, när man hör Afwerki. Har tyvärr svårt att komma på ett bättre ord just nu. Han markerar så tydligt att han inte överhuvudtaget funderat på att bry sig om vad vi här i Sverige säger eller försöker driva när det kommer till Isaak. För Afwerki är Dawit Isaak en eritreansk medborgare, inte en svensk. Han lägger kanske "en minut eller en sekund" av sin tid på att fundera på Sverige varje år, säger han i intervjun. Och så sågar han Bildt för att vara ociviliserad och ha handlat på ett sätt som omöjliggör en bilateral relation Eritrea–Sverige när Bildt bett om hjälp från sin kollega i Qatar.

Så har mediekampanjerna och namninsamlingarna varit meningslösa? Den tysta diplomatin? Är det lika bra att ge upp nu?

Det tror jag inte, trots hopplöshetskänslan. Istället tror jag personligen att vi kanske borde bredda engagemanget för att öka i trovärdighet. Isaak är långt ifrån ensam om att ha blivit överkörd av den här regimen (eller andra likartade) och ju mer det skrivs om den desto fler ögon riktas mot den, precis som Zehaie Keleta, ordförande för den eritreanska oppositionen i Sverige, säger här.

Och gett upp har i alla fall inte Carl Bildt gjort.

"För oss fortsätter arbetet trots detta", skrev han på sin blogg igår.

En annan som DEFINITIVT inte gett upp är Niklas Wykman. Det är det sista man kan beskylla honom för efter gårdagens utspel på Newsmill. Det dumma är dock att MUF-ordföranden verkar vara fullkomligt från vettet när han på allvar föreslår att vi ska gå in med en militär insatsstyrka för att frita Dawit. Krig, nej tack.

Har ni förresten läst Emanuel Karlsten om "Buskage-journalistik" och Expressens legendariska Wanja-tabbe? Gör det annars. Väldigt roligt skrivet.

God natt!