Magiska Apladalen

Jag visste det.
Det är något med Apladalen.
Något magiskt, tror jag.
Jag tog en kvällsrunda efter jobbet idag. Följde de smala, upptrampade jordstigarna. Snubblade fram i gympadojor mellan ekarna medan månljuset sipprade ner som vatten genom grenverken långt där uppe. Tog vänster vid den första gångbron. Följde elljusen i kanske hundra meter och accelererade något i självförtroende. Septemberluft. Fuktig skog. Månen. Det var då jag kom till vägskälet. Jag tog ett zic-zac-språng över en vattensamling – och vek av åt höger. Det var då jag sprang vilse. Igen. Har tappat räkningen nu på hur många gånger det hänt. Förmodlingen samtliga av alla de sena kvällar då jag prioriterat en runda genom Värnamos egen sagopark framför sängen. Och det är dit jag vill komma. Jag tror att Apladalen transformeras med mörkret. De grenverk av stigar som känns självklara i dagsljus, blir till ett oöverskådligt kaos när mörkret sänker sig. Och jag älskar det. Älskar att i princip inte ha en aning om var jag ska komma ut. Vid sporthallen, Osudden eller möjligen borta vid påfarten mot 27:an? Vartannat steg är en chansning och jag tror aldrig jag kommer att lära mig hitta i den där parken. Åtminstone inte i mörker. Det är nog därför jag hela tiden återvänder dit. I mörker. För att jag älskar att inte ha kontroll. Ibland.

Dödsväggar, hotellbarer och Joan Didion

Det har hänt en hel del sedan jag skrev mitt sista inlägg här. Jag tillbringade tredje semesterveckan på Öland. Lirade beach, njöt av Sveriges bästa strand på Böda, träffade polare och snickrade på stugan. Avslutade med en skön helg i Stockholm. Vecka 33 blev det Örebro, Hönö och sedan Danmark. Jag och Sam utmanade dödsväggarna i Klittmuller. Slet på oss våtdräkterna och kastade oss handlöst ut i en frustande, vindpinad Atlant. Vågorna var, för att inte romantisera, lite sådär. Men stället har definitivt potential, det märktes. Dessutom var det väldigt vackert i Danmark. Titta bara på bilden här intill, tagen genom bilfönstret längs väg 11 mellan Hanstholm och Frederikshavn.
Nu sitter jag i hotellbaren på Tre Liljor i Värnamo och läser Joan Didion. Hon skriver om sorgen efter makens bortgång. John Gregory Dunne dog i hjärtstillestånd den 30 december 2003, 71 år gammal. Han föll framstupa och landade på ansiktet i familjens vardagsrum. Klockan 22.18 samma kväll dödförklarades han. Joan beskriver tiden som följde och hur hon in i det sista intalade sig själv att han verkligen skulle komma tillbaka.

"Jag hejdade mig i dörren till rummet.
Jag kunde inte ge bort resten av hans skor.
Jag stod där en stund innan jag förstod varför; han skulle behöva skor om han kom tillbaka."

Att slita sig från Didions berättande är svårt för att hon är så extremt närvarande i varenda rad.
I "Ett år av magiskt tänkande" är dessutom varje fras självupplevd, vilket gör det hela ännu starkare.
Det har blivit kväll och jag sitter fortfarande i hotellbaren på Hotell Tre Liljor i Värnamo. Hotellbaren som blev min räddning idag. Jag vaknade sent. Kokade färskpotatis på spisen medan regnet besinningslöst vrålade ner från en ursinnig augustihimel utanför mina nyinköpta trägardiner från Åhlens på exakta 80x160 centimeter. Tog en sväng ner emot stan vid sex-tiden och vände i dörren till Stigs när jag insåg att de precis bommat igen. Landade här. I en tilltalande internationell miljö. Jag hör engelska talas med koreansk brytning, tyska, stockholmska och renaste, puraste brittiskan. I högtalarna spelas Beatles, Clash och Stevie Wonder. Funkar alltid. På teven friidrott. Såklart. Själv är jag lycklig att för en gångs skull befinna mig i ett tillstånd då jag kan koppla bort hela världen omkring och bara koncentrera mig på boken. Inkapslad i ett sånt där skönt rus sitter jag nedsjunken vid ett av entréborden. Beställer ingen öl. Det behövs inte.
Beställer inte ens ett glas vatten ikväll.