Ikväll tappade jag hoppet

Han säger att han inte pallar mer. Det har gått för långt. Har hållit på för länge. Är för sent. Han sparkar stenhårt i asfalten, skriker någonting om att "nu jävlar får det vara nog" och lämnar henne skakande med ansiktet pressat mot den kalla, regnvåta asfalten. Hysteriskt vad kallt det är i natt. Jag fryser i min svarta skinnjacka. Den här luften tränger rakt igenom. Jag hatar den. Knyter halsduken lite hårdare. Orka. Vill bara hem. Sova. Jobbar imorgon. Klockan måste vara över 02.00. Den var kvart i när jag lämnade stan. Han kommer emot mig. Snabbt. Hon ligger kvar med ansiktet mot asfalten. Skakar fortfarande. Jag saktar in. Stannar.

Han skyndar förbi. Frustar någonting om att jag ska flytta på mig och försvinner bakom fotbollsplanket i kvartersparken. Hon har bara ett tunt linne på sig. Jag ser det nu. Det är vinter.

Min puls börjar pumpa. Hon rör sig knappt. Kinden mot parkeringsplatsen nu. Bara ett par gatlyktor, annars helt mörkt. Jag måste göra något. Kan inte ljuga. Hon ser våldtagen ut.

Jag går fram till henne. Frågar hur det är. Det är då det börjar.

Hon kastar sig upp och börjar skrika som jag aldrig hört någon skrika förut. Rakt ut. Så tar hon fart och kastar sig emot mig, stapplande framåt i sina alldeles för höga klackar. Hon halkar på en isfläck, ramlar i backen och slår bakhuvudet i asfalten. Hårt. Jag springer fram till henne och det är då hon börjar att slå mig. Hämningslöst. Hon kommer på fötter och börjar att springa. Planlöst. In i cyklar, räcken, stolpar. Hon faller igen och den här gången tar smällen ännu värre. Skriket skär genom Bagarmossen.

Den här tjejen är redlös, tänker jag. Hon kommer att ha ihjäl sig själv om jag inte gör någonting. Jag ringer polisen. Först en gång, och sedan minst tre gånger till. De kommer ju aldrig. Men jag kan inte stå och se på medan hon fördärvar sig själv mot järnstolpar och slaskhalkig asfalt. Så jag håller fast henne. Sträcker armarna runt hennes kanske 20-åriga kropp och kopplar ett grepp. Hårt. Jag gör det i väntan på polisen. För att hon fortfarande ska leva när de kommer. Hon skriker. Stretar, men lugnar sig efter en stund. Kräks och kräks igen. Jag känner mig som en förövare. En brottsling. En kvinna med två små putsade hundar kommer förbi på den lilla gångvägen mellan hyreskomplexen där vi hamnat. Hon grymtar något och jag tror hon vill att jag ska låta tjejen gå. Så jag gör det.

I samma ögonblick får hon ny energi, kastar sig mot tanten i ett hysteriskt utfall och går till attack mot hundarna. Med hårda sparkar.
– Jag ska döda dig din jävla kärring! skriker hon och fortsätter bärsärkargången.
– Om jag hade en kniv så skulle jag döda dig!
Tanten flippar och hennes gulliga små hundar ser inte särskilt kaxiga ut längre. De hänger som tygbollar efter kopplet när matte får spelet och ekipaget försvinner i hundratrettio mellan hyreshusen och är borta. Det blir tyst en kort sekund.

Var f-n är polisen? Hysteriskt. Pallar inte med det här. Kom igen! Men jag kan ju inte dra nu ...

Tjejen sliter sig loss och springer iväg in mot centrum, där några invandrarkillar hänger. De brukar göra det. De har väl inget bättre för sig. En av dem ger sig på henne. Retar henne. Kompisarna hejar på. De är väl i övre tonåren. Hon sparkar, slår och jagar honom tills det tar stopp mot en ny lyktstolpe. Tills hon slår bakhuvudet i asfalten ännu en gång. Så fortsätter det en stund. Efter 40 minuter kommer polisen.

Jag är skakig när jag går hemåt ikväll. Kan inte fatta vad som just hände. Sick. Fattar bara att jag precis tappade hoppet. Inte för att jag träffade på en ung tjej med uppenbara problem. För att jag inser att det finns otroligt mycket djupare problem i det här samhället än dem som kan botas med antidepressiva medel och knarkmedicin.

Jag hör orden från en av "åskådarna" vid Bagistorget eka i mitt huvud när jag går och lägger mig:
– De hade våldtagit henne om du inte varit med ikväll. Utan tvekan ...


Det här hände i Bagarmossen någon gång på förvintern 2008. Har skrivit som jag kände då. Kände faktiskt inte särskilt mycket hopp för det här samhället just då. Något kändes för fel i grunden. Men jag vill tro att det finns ett hopp. Och det tror jag idag.