Jack Vegas och ishockey

Jag bloggar mycket dåligt i perioder. Som nu (även om jag knappast skulle kalla detta för en blogg). Föreläsning om mulitikulturalism i morse. Ganska intressant. Jobb på TT Spektra till halv åtta någonting efter det. Kul. Landade på Bertlids på vägen hem. Det var fortfarande ljust ute. Bertlids av alla ställen. Ett lite småshabbigt lunchhak i Slussengallerian. Inget jag skulle rekommendera någon jag älskar, men de visade AIK–SSK och jag var starving. Där, i ett moln av stekfettsångor och med mina flötiga gösfiléer simmande som vore de vid liv i remuladsåsen på tallriken framför mig, insåg jag än en gång hur lyckligt lottad jag är.

Mannen vid spelautomaten snurrade Jack Vegas. Barstolen knakade under hans "beätna" kropp. Han var väl 45 nånting. Kanske 50. Han satt tillbakalutad, men när han rörde vid hundralapparna så hände någonting med hans kropp. Den stelnade till. Blev styv och oböjlig. Fingrarna lekte alltjämt över sedelbunten. Nervöst, som vore de den sista droppen vatten.* Och så med fumliga händer förde han in dem, en efter en. Hundralapp efter hundralapp försvann in i den där maskinen. Rakt in i den förbannade maskinen.

Jag skummade Aftonbladet. Läste City. Svepte min Sprite och gick hem. Men jag tänkte på den där mannen sen. Funderade på hans kamp. Om han nu hade någon. Funderade på hans frestelser. Om de nu fanns. Tänkte att jag skulle vilja sparka livet ur dem.

AIK åkte på storstryk mot SSK förresten.
Han kanske är ett geni, Leif Strömberg. Trots allt.

* Ett "uttryck i tiden", som man säger.