Inspirerad och skakad

Sitter på raden längst bak i hörsalen. Twitterrefererar Dawit Isaak-manifestationen. Dikter och citerade sångtexter varvas med starka personliga tal framförda under tårar. Medieeliten är samlad och kulturpersonlighet efter kulturpersonlighet intar scenen för varsitt minutlångt tal för Dawit Isaaks frigivande. Den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak som sitter fången i Eritrea sedan snart åtta år, utan åtal och utan dom.

Jättemanifestationen i Kulturhuset är arrangerad av bland andra Reportrar utan gränser och Sveriges författarförbund och får ett enormt genomslag i medierna i detta nu.

Bland talarna finns poeten Marcus Birro, tidningsdrottningen Amelia Adamo och Dagens Nyheter kulturchef Maria Schottenius. För att bara nämna tre av de cirka 40 talarna. Det slår gnistor av hopp genom den nästan fullsatta salen. Men också av uppgivenhet. SVT-journalisten och tidigare ordföranden i Publicistklubben Stig Fredrikson talar klarspråk. Han vill se handling. Den tysta diplomatin har inte fungerat. Den har haft åtta år på sig. Inget har hänt. Åtminståne inget som märkts. Stig Fredrikson vill se ett nytt "Saddam-brev" från kungen.
– Det handlar om att rädda en svensk medborgares liv. Nu gäller det att ta till allt Sverige har i sin arsenal för att få Dawit fri. För att Eritreas president ska fatta att Dawit Isaak är svensk så tror jag att det skulle kunna bli avgörande om den svenske statchefen skriver ett brev till sin eritreanske kollega och vädgar om ett frisläppande på humanitära grunder, säger Stig Fredrikson och möts av applåder när han lämnar över talarstolen till nästa talare (citatet nu korrekt).

Expressenjournalisten Natalia Kazmierska läser en dikt från sin far. En dikt som han skrev under sin tid i polsk fängelse. Svenska Akademiens Peter Englund fortsätter med ännu en dikt och Emanuel Karlsten, redaktör på Dagen.se, talar om vikten av ett starkt engagemang bland journalister för Dawit Isaaks sak.
– Du hör inte mina ursäkter, Dawit. Men jag vill lova bättring. Att jag på de plattformar jag ansvarar för ska rapportera och nyansera ända tills den eritreanska regeringen tvingas frige dig. För när du kommer tillbaka vill jag inte stå med en ursäkt. Jag vill kunna säga: Jag gjorde vad jag kunde.", säger Karlsten.

Kanske allra starkast blir det när Leif Öbrink, ordförande i Stödföreningen Free Dawit Isaak, läser upp ett brev signerat Dawit Isaak själv. Öbrink, som känner Isaak personligen, fick brevet under Isaaks kortvariga frihet 2005 (om jag förstod det rätt). Brevet är skrivet inifrån fängelset och var vad jag vet inte känt för allmänheten sedan tidigare.

Jag sitter där i bänkraden och lyssnar, twittrar via sms och antecknar sporadiskt i mitt lilla block. Inspireras av stämningen och känslan av att vi alla brinner för något. Tillsammans. Eller? Jag sneglar åt sidan. Bredvid mig sitter en mörkhyad man. Han verkar inte känna likadant. Jag märker det tydligt. Han fnyser, skrattar frustrerat och skakar på huvudet medan talare efter talar intar talarstolen. Han gillar inte det som sägs. Det är tydligt. Han gillar inte det här arrangemanget. Det är fel. Åt h-vete fel. Jag märker att det är precis så han tänker.

Efteråt pratar jag med L. Vi läste på samma skola för ett par år sedan. Hon kommer ursprungligen från Eritrea. Hon berättar att hon inte är ensam om att vara emot de svenska mediernas kampanj för Dawit Isaak. Hon är inte ensam att vara emot manifestationen i Kulturhuset denna kväll. Hon är där av en annan orsak än de flesta andra. Precis som mannen bredvid mig i bänkraden. Hon vill försöka förstå hur vi tänker. Hur de svenska medierna tänker och var engagemanget för Dawit Isaak kommer ifrån. Enligt L borde vi lägga ner vårt engagemang. De svenska medierna borde inte lägga sig i vad den eritreanska regeringen har för sig, menar hon och fortsätter:
– Han hade skrivit saker som skadat landet.
Hon talar i sansad ton. Välformulerat. Berättar hur hon anser att Dawit Isaak sitter fängslad på rätta grunder. Han hade "skrivit om saker som skadat landet". Så säger hon. Dessutom har han bara bott i Sverige en kort tid. Varför ett så stort engagemang för Dawit när det finns så många andra som lider i Eritrea? undrar hon och frustrationen är stor.

Vi diskuterar en stund, kommer fram till att vi inte kommer att nå varandra i en diskussion just nu och byter nummer. Jag är lite skakad efter vårt samtal. Lämnar Kulturhuset med en blandad känsla av inspiration och förvåning. Inspiration över en lyckad kväll. Förvåning över det motstånd jag nu inser finns mot kampanjen för Dawit Isaaks frigivande.

Visst vore det underbart om vi kunde engagera oss lika mycket för alla som sitter fängslade utan rättegång. För alla orättvist behandlade världen över. Men om vi inte förmår detta, hur kan det frånta oss rätten att engagera oss för en svensk medborgare som i åtta år suttit fängslad i, för att använda Lars Adaktussons ord för kvällen, "en av världens värsta diktaturer"?

(Kanske återkommer med fler tankar om detta.)