I-landsproblem

Kvinnan stelnar till. Söker frenetiskt med blicken genom kylskåpshyllorna och ansiktsdragen hårdnar. Hon går igenom dem en efter en. Systematisk. Uppifrån och ner. Jag ser det i ögonvrån från min position ett par meter längre bort och jag märker att någonting är fel här.

– Hel-veee-te!

Hon nästan fräser ur sig ordet. Viskande, men ändå passionerat, som en Gollum på syra. Mejeriavdelningen, Coop Järntorget, Gamla stan. Söndag, 11.35. Yoghurt naturell är slut och katastrofen ett faktum. Den finns inte mer. Kanske var det barnvagnsfamiljen där borta som tog den sista. Eller bruden med jättekorgen som trodde att hon ägde hela butiken.

Jag märker att jag börjar flacka med blicken. Bereder mig på att få en dolk i buken. Stirrar paralyserad på en fläck på golvet och backar långsamt, långsamt ur bild. Smyger ljudlöst iväg bort emot kassan, betalar mina varor med fumliga händer, packar – och är ute. Puh! Tittar inte bakåt. Det ska man aldrig göra. Men jag känner en sorg i hjärtat när jag går hemåt denna morgon. Inte över yoghurten. Den skiter jag i. Men över kvinnan, hennes engagemang för en saknad yoghurt och insikten att jag säkert inte är bättre själv.